Tvivlets etablerade kyrka (2)

Denne arme flämtande kritiker hamnar längre och längre bakom modernitetens bil. För femtio år sedan var han knappt femton år efter sin tid. För femton år sedan var han inte mer än femtio år efter sin tid. Just nu är han snarare mer än hundra år efter sin tid; och beviset för det är att de saker han säger, fastän uppenbart nonsens om vårt samhälle idag, verkligen stämde på vårt samhälle för omkring hundratrettio år sedan.

Det bästa exemplet på hans efterblivna situation är hans evinnerliga påstående att folk tror mindre och mindre på det övernaturliga. Det är en alldeles sann och realistisk redogörelse - för 1700-talet. Det är den sämsta tänkbara redogörelse för denna tidsålder av medier och helbrägdagörare och fakirer och eleganta lyckovägvisare.

Faktiskt brukar jag i allmänhet besvara denna 1700-talsillusion på 1700-talsspråk. Om någon säger mej: "Trosbekännelserna vittrar sönder", så svarar jag: "Och Preussens kung, som själv är en fritänkare, tar säkert Schlesien från den katolska kejsarinnan." Om någon säger: "Mirakler måste omprövas i ljuset av rationell erfarenhet", svarar jag älskvärt: "Men jag hoppas att vår upplyste ledare, Hébert, inte kommer att insistera på att giljotinera den arma franska drottningen." Om någon säger: "Vi måste se oss om efter uppkomsten av en ny religion som kan anbefalla sej själv inför förnuftet", svarar jag: "Men hur mycket mer nödvändigt är det inte att se sej om efter uppkomsten av någon militär äventyrare som kan förstöra republiken - och enligt mej har den unge majoren Bonaparte en ganska rastlös atmosfär omkring sej." Det är bara med sådant språk från Upplysningstiden som vi kan besvara sådana saker.

Tvivlets etablerade kyrka (1)

Låt oss slutligen begrunda vad de ärliga eugenisterna menar, eftersom det har blivit alltmer uppenbart att de inte kan mena vad de säger. Olyckligtvis är de hinder som står i vägen för varje förklaring av sådan karaktär att de insisterar på ett evinnerligt cirkulerande. Tendensen i allt det som tryckts och i mycket av det som talas idag är att vara efter sin tid, i den enda verkliga bemärkelsen. Det är för att det alltid präglas av sådan brådska som det alltid kommer för sent.

Ge en vanlig man en dag för att skriva en artikel, och han kommer att minnas de saker han verkligen senast har hört, och han kan till och med, i solnedgångens sista härlighet, börja tänka på vad han själv tycker. Ge honom en timme för att skriva den, och han kommer att tänka på den närmaste boken i ämnet, och göra den bästa mosaik han kan skapa av klassiska citat och gamla auktoriteter. Ge honom tio minuter att skriva den och han kommer att springa omkring och ropa på räddning i det gamla daghem där han lärde sej de mest slitna ordspråken eller i den gamla skolan där han lärde sej den mest slitna politiken. Ju snabbare journalisten går, desto långsammare går hans tankar. Resultatet är vår tids tidning, som varje dag kan levereras tidigare och tidigare och som, dag för dag, blir allt mindre värd att alls levereras.