Galningen och lagen (11)

Nå, att specialister är värdefulla för detta partikulära och praktiska syfte, att förutsäga annalkandet av enorma och erkända mänskliga katastrofer, skulle ingen utom en idiot förneka. Men detta för oss inte en tum närmare att ge dem rätten att definiera vad som är en katastrof, eller att kalla sådant katastrofer som vanligt sunt förnuft inte alls ser som katastrofalt. 

Vi anlitar doktorn för att rädda oss från döden, och eftersom döden allmänt erkänns som något ont har han rätten att administrera det konstigaste och mest obegripliga piller som han kan anse bota alla sådana dödsfaror. Han har inte rätten att administrera döden som bot för alla mänskliga sjukdomar. 

Och liksom han inte har någon moraliska auktoritet att tvinga fram en ny uppfattning om lycka, så har han inte någon moralisk auktoritet att tvinga fram en ny uppfattning om sunt förnuft. Han kan veta att jag håller på att bli galen, för galenskap är en isolerad sak likt spetälska, och jag vet ingenting om spetälska. Men om han bara anser att mitt förnuft är klent, kan jag råka tycka detsamma om hans. 

Det gör jag ofta.

Galningen och lagen (10)

En invändning kan förutses här, men den är mycket lätt att svara på. Det kan sägas att vi faktiskt kallar in medicinsk expertis för att avgöra huruvida en människa är galen, och att dessa specialister använder tekniska och t.o.m. hemliga tester som inte kan vara kända för den stora massan.

Det är uppenbart att detta är sant; det är lika uppenbart att det inte påverkar vår diskussion. När vi frågar doktorn huruvida vår farfar håller på att bli galen, menar vi fortfarande "galen" i vår egen vanliga mänskliga definition. Vi menar att han håller på att bli en viss sorts person som alla människor känner igen när han en gång existerar.

Att vissa specialister kan upptäcka att han närmar sej innan han existerar, förändrar inte det faktum att det är den praktiska och populära galningen vi talar om, och bara om honom. Doktorn ser bara ett visst faktum potentiellt i framtiden, medan vi med mindre information bara kan se den i nutiden; men hans faktum är vårt faktum och allas faktum, annars skulle vi inte bry oss om det alls.

Det är inte fråga om att doktorn ska tvångsomhänderta en helt ny sorts person, som i lagen om psykiskt labila. Doktorn kan säga: "tobak är rena döden för dej", eftersom ogillandet av döden kan tas för given, en mycket demokratisk institution som den är, och det är detsamma med ogillandet av det otvivelaktiga undantag som kallas galenskap.

Doktorn kan säga: "Jones har den där spänningen i nerverna, och han kan bränna ner huset." Men det är inte den medicinska detaljen vi fruktar, utan den moraliska konsekvensen. Vi skulle säga: "Låt honom spänna sina nerver, så länge han inte bränner ner huset."

Doktorn kan säga: "Han har den där blicken i ögonen, och han kan ta handyxan och klyva era skallar." Men vi har ingenting emot att titta in i ögonen som sådana; vi invänder mot konsekvenser som vi, när de en gång kommit, skulle kalla vansinniga även om det inte fanns några doktorer i hela världen. Vi skulle säga: "Låt honom se ut som han vill, så länge han inte ser sej om efter handyxan."

Galningen och lagen (9)

Utan begrepp om regeln och undantaget bryter den allmänna iden om att bedöma människors arvsanlag ihop och blir oanvändbar. Av detta skäl: att om allting är resultatet av ett tvivelaktigt arv, blir bedömningen själv också resultatet av ett tvivelaktigt arv. Låt den icke döma, på det att den icke må bliva dömd. 

Rashygieniker har, underligt att säga, fäder och mödrar som alla vi andra; och vår åsikt om deras fäder och mödrar är värd exakt lika mycket som deras åsikter om våra. Inga av föräldrarna var vansinniga, och resten handlar bara om sympatier och antipatier. 

Anta att Dr Saleeby hade gått upp till lord Byron och sagt: "Min herre, jag har förstått att ni har en klumpfot och opassande passioner; detta är de ärftliga resultaten av att en utsvävande soldat gifter sej med en hetblodig kvinna." Poeten kunde logiskt replikera (med karaktäristisk klarhet och oanständighet: "Sir, jag förstår att ni har ett förvirrat sinne och en ofilosofisk teori om andra människors kärleksaffärer. Sådana är de ärftliga vanföreställningar som avlas fram av en syrisk doktor som gifter sej med en kväkarkvinna från New York." 

Anta att dr Karl Pearson hade sagt till Shelley: "Utifrån vad jag kan se av ert temperament, tar ni stora risker genom att ingå en förbindelse med dottern till en fanatiker och excentriker som Godwin." Shelley skulle begagna de äldre och starkare fritänkarnas strikta rationalism, om han svarade: "Utifrån vad jag kan se av er hjärna, rusar ni till fördärvet genom att gifta er med en ung släkting till en sådan hovman och dilettant som den gamla kroppen Samuel Rogers." 

Det är bara åsikt mot åsikt. Ingen kan påstå att vare sej Mary Godwin eller Samuel Rogers var vansinniga, och den allmänna åsikt en människa kan ha om hur hälsosamt det är att ärva deras blod eller typ är helt enkelt samma sorts allmänna åsikt på grund av vilken människor gifter sej av kärlek eller sympati. Det finns ingen anledning att anta att Dr Karl Pearson bedömer en brudgum bättre än brudgummen bedömer bruden. 

Galningen och lagen (8)

Nu blir den grundläggande principen bakom rashygienen tydlig nog. Det är förslaget att någon eller något borde bedöma människor med samma överlägsenhet som människor bedömer galna människor. Det kanske utövar denna rätt med stor måttfullhet, men jag talar här inte om utövningen utan om rätten. Dess anspråk är med allra största visshet att ställa hela det mänskliga livet under lagarna om vansinne.

Och just detta är den första svagheten i rashygienikernas fall: att de inte kan definiera vem som ska kontrollera vem; de kan inte säga genom vilken auktoritet de gör dessa saker. De kan inte se att undantaget är annorlunda än regeln - t.o.m. när det är en dålig regel, t.o.m. när det är en oregelbunden regel.

Det sunda förnuftet i de gamla lagarna om vansinne var detta: att du inte kan förneka att en människa är medborgare förrän du praktiskt taget är beredd att förneka att han är en människa. Människor, och bara människor, kan döma om huruvida han är en människa. Men vilken privat klubb av snobbar som helst kan döma om huruvida han borde vara medborgare.

När en gång vi stigit ned från denna höga och splittrade topp av ren galenskap, stiger vi ut på ett lågland där en människa inte är så värst annorlunda jämfört med någon annan. Utanför undantaget är det genomsnittet vi finner. Och den praktiska, juridiska formen för grälet är detta: att om inte de normala människorna har rätten att utestänga de abnorma, vilken särskild sorts abnorma människor har rätten att utestänga de normala människorna? Om sans och vett inte är gott nog, vad är det då som är mer sunt och vettigt?

Galningen och lagen (7)

Det andra som bör noteras är detta: att det bara är genom de förnuftiga människornas enighet vi kan döma ut denne man [galningen, övers. anm] som helt annorlunda.

Om han säger att ett träd är en lyktstolpe är han galen; men bara för att alla andra människor säger att det är ett träd. Om några människor trodde att det var ett träd med en lampa på, och andra trodde att det var en lyktstolpe bekransad med grenar och grönska, så skulle det handla om åsikter och grader; och han skulle inte vara galen, utan enbart extrem. Förvisso skulle han inte vara galen om ingen utom en botaniker kunde se att det var ett träd. Förvisso kunde hans fiender vara galnare än han, om ingen utom lykttändaren kunde se att det inte var en lyktstolpe.

Och på samma sätt är en människa inte imbecill om bara en rashygieniker tycker det. Vad som sedan skulle sättas i fråga vore inte den människans förnuft, utan förnuftet hos en botaniker eller en lykttändare eller en rashygieniker.

Den som kan döma ut den abnormt dumme är inte den abnormt smarte, som uppenbarligen är ett diskutabelt fall. Den som kan döma ut den abnormt dumme är den normalt dumme. Det är när han börjar säga och göra saker som inte ens dumma människor säger eller gör, som vi har rätt att behandla honom som undantaget och inte som regeln. Det är bara för att ingen av oss påstår oss vara mer än människor, som vi har auktoritet att behandla honom som någonting mindre.

Galningen och lagen (6)

Nu måste två saker i detta fall noteras först av allt: För det första - att vi endast kan döma galningen till en allmän dom, eftersom vi bara känner hans allmänna natur.

Alla kriminella, som gör särskilda saker av speciella skäl (saker och skäl som alltid är begripliga, hur kriminella de än är), har mer och mer blivit dömda för sådana särskilda handlingar under särskilda och passande lagar ända sedan Europa började bli en civilisation - och fram till det enastående och nutida återinförandet av barbariet genom sådana saker som det Obestämda Straffet. Om det ska jag tala senare; det är tillräckligt för denna diskussion att peka ut nakna fakta.

Det är ett naket faktum att varje vilde, varje sultan, varje fredlös baron, varje bandithövding alltid har använt detta instrument, det Obestämda Straffet, som nyligen har erbjudits oss som något högst vetenskapligt och humant. Alla dessa har, kort sagt, eftersom de var barbarer, hållit sina fångar fångna tills de (barbarerna) väljer att anse att fångarna är i ett tillräckligt passande sinnestillstånd för att få komma ut.

Det är också ett naket faktum att allt som har kallats civilisation eller framsteg, rättvisa och frihet, i närmare tre tusen år, har haft den allmänna inriktningen att behandla även fången som en fri man, i den meningen att något tydligt fall av något definierat brott behövde vändas emot honom. All lag har tillåtit den kriminella, inom några gränser eller andra, att diskutera med lagen, liksom Job tilläts, eller snarare utmanades, att diskutera med Gud.

Men den kriminelle är, bland civiliserade män, fälld av en lag för ett brott av ett alldeles enkelt skäl: att brottets motiv, liksom lagens mening, är begripligt för den allmänna intelligensen. En man straffas speciellt för att han är inbrottstjuv, och inte generellt för att han är en dålig människa - eftersom en människa kan vara inbrottstjuv utan att i alla andra avseenden vara en dålig människa. Inbrottshandlingen är straffbar eftersom den är begriplig.

Men när handlingar är obegripliga, kan vi bara hänföra dem till en allmän opålitlighet, och skydda oss emot dem genom en allmän kontroll. Om en människa bryter sej in i ett hus för att få ett stycke bröd, kan vi appellera till hans förnuft på olika sätt. Vi kan hänga honom för inbrottsförsök, eller också kan vi (vilket har gått upp för några djärva tänkare) ge honom ett stycke bröd. Men om han bryter sej in för att, låt oss säga, stjäla de avklippta bitarna från andra människors fingernaglar, då har vi en svårighet: vi kan inte föreställa oss vad han ska göra med dem, och därför kan vi inte så lätt föreställa oss vad vi ska göra med honom.

Om en skurk kommer in, i slängkappa och mask, och lägger lite arsenik i soppan, kan vi gripa honom och helt bestämt säga: "Du är skyldig till mord, och jag ska nu konsultera den lag under vilken vi lever för att se om denna vana inte är förbjuden." Men om mannen i samma slängkappa och mask hittas vid midnatt när han häller lite sodavatten i soppan, vad kan vi då säga? Vår anklagelse blir med nödvändighet en mer generell anklagelse: "Du verkar vara den sorts person som kommer att göra den här sortens saker." Och sedan kan vi stänga in honom.

Principen om det obestämda straffet är skapat av det obeslutsamma sinnet. Den passar den obegripliga skapelse som utgörs av galningen. Och till ingen annan än honom.

Galningen och lagen (5)

Av detta skäl, och det skälet enbart, står galningen utanför allmän lag. Detta är den avgrundsdjupa skillnaden mellan honom och den kriminelle. Den kriminelle erkänner fakta och tillåter oss därför att hänvisa till fakta. Vi kan arrangera fakta omkring honom så att han verkligen kan förstå att en överenskommelse är i hans eget intresse. Vi kan säga till honom: "Stjäl inte äpplen från detta träd; för annars kommer vi att hänga dej i trädet bredvid."

Men om en man verkligen tror att ett träd är en lyktstople och att det andra trädet är en fontän på Trafalgar Square, kan vi helt enkelt inte förhandla med honom alls. Det är uppenbart meningslöst att säga: "Stjäl inte äpplen från denna lyktstolpe, för annars kommer jag att hänga dej på denna fontän."

Om en människa förnekar fakta, finns det inget svar utom att stänga in honom. Han kan inte tala vårt språk: inte detta varierande verbala språk som ofta missar målet även beträffande oss, men detta enorma alfabet som består av sol och måne och grönt gräs och blå himmel i vilket vi möts, och genom vilket vi kan signalera till varandra.

Det unika geniet George Macdonald beskrev i en av sina konstiga historier två rymdsystem som överensstämde, så att där jag visste att det stod ett piano i en salong, visste du att det växte en rosenbuske i trädgården. Någonting av detta slag är i stora eller små avseenden fallet med galningen. Han kan inte få rösträtt, för han är medborgare i ett annat land. Han är utlänning. Nej, han är en invasionstrupp och en fiende, för staden han bor i har blivit påtvingad oss.

Galningen och lagen (4)

Jag menar inte att alla galna vanföreställningar är lika konkreta som denna, även om somliga är ännu mer konkreta. Att tro att din egen kropp är glas är ett mer vågat förnekande av verkligheten än att tro att ett träd är en glaslampa på toppen av en stolpe. Men alla verkliga vanföreställningar har inom sej detta oföränderliga påstående: att det som inte finns finns.

Skillnaden mellan oss och galningen handlar inte om hur saker ser ut eller hur de borde se ut, utan om vad de självklart är. Galningen säger inte att han borde vara kung, det kunde Perkin Warbeck säga. Galningen säger inte att han är lika vis som Shakespeare, det kunde Bernard Shaw säga. Galningen säger att han är Shakespeare.

Galningen säger inte att han är gudomlig i samma mening som Kristus, det kunde R J Campbell säga. Galningen säger att han är Kristus.

I alla dessa fall är skillnaden en skillnad som gäller vad som finns där; inte en skillnad som rör vad som borde göras av det.

Galningen och lagen (3)

Galningen är inte den som föraktar världen. Helgonet, den kriminelle, martyren, cynikern, nihilisten kan allesammans förakta världen fullständigt förnuftigt. Och t.o.m. om sådana fanatiker skulle förstöra världen, är världen skyldig dem en helt rättvis rättegång i enlighet med bevis och allmän lag. Men galningen är inte den som föraktar världen, han är den som förnekar den.

Anta att vi alla stode runt ett fält och tittade på ett träd i mitten av det. Det är alldeles sant att vi alla ser det (som dekadenterna säger) ur oändligt olika synvinklar: det är inte poängen; poängen är att vi alla säger att det är ett träd.

Anta, om du vill, att vi alla är poeter, vilket verkar otroligt; så att var och en av oss kunde förvandla sin aspekt till en levande bild åtskild från trädet. Anta att någon säger att det ser ut som ett grönt moln och en annan att det ser ut som en grön fontän, en tredje att det ser ut som en grön drake och en fjärde att det ser ut som en grön ost. Faktum kvarstår: att alla säger att det ser ut som alla dessa saker. Det är ett träd.

Inte heller är någon av poeterna det minsta galna p.g.a. några åsikter de kan tänkas utforma, om än aldrig så yra, kring trädets funktioner eller framtid. En konservativ poet kan tänkas vilja klippa trädet, en revolutionär poet kan tänkas vilja bränna upp det. En optimistisk poet kan vilja göra trädet till en julgran och hänga ljus i det. En pessimistisk poet kan vilja hänga sej själv i det. Men ingen av dessa personer är galen, ty de talar allesammans om samma sak.

Men det finns en annan människa som talar förskräckligt om något helt annat. Där har vi ett monstruöst undantag i mänskligheten. Varför han är så vet vi inte, en ny teori säger att det är ärftlighet och en äldre teori att det är djävlar. Men i vilket fall som helst är dess anda den anda som förnekar, den anda som verkligen förnekar verkligheter. Detta är mannen som tittar på trädet och inte säger att det liknar ett lejon, utan att det är en stolpe.

Galningen och lagen (2)

Rashygienikerna har, som ett första steg, utvidgat dårhusets gränser. Låt oss ta detta som vår definitiva startpunkt och fråga oss själva vad galenskap är, och vad dess grundläggande relation till det mänskliga samhället är.

Nu kan man ofta höra en rå juvenil skepticism, som hämmar all tankeverksamhet med slagord, anmärka att de galna bara är minoriteten, och de kloka bara majoriteten. Det finns en stilig exakthet i sådana människors nonsens: de verkar missa poängen genom ren magik.

De galna är inte en minoritet eftersom de inte utgör en korporation, och detta är vad deras galenskap innebär. De kloka är inte en majoritet, de är mänskligheten. Och mänskligheten (som dess namn kunde tyckas implicera) är en art, inte en grad.

Så långt som galningen skiljer ut sej, skiljer han ut sej från alla minoriteter och majoriteter i fråga om art. Galningen som tror att han är en kniv kan inte ha ett partnerskap tillsammans med den andre som tror att han är en gaffel.

Det finns ingen mötesplats utanför förnuftet, det finns inget värdshus på dessa vilda vägar utanför världen.