Den flygande auktoriteten (11)

Därför: när Dr Saleeby hävdar att en ung man som tänker gifta sej borde tvingas att skapa sin hälsobok som han ordnar sin bankbok, så är uttrycket vackert; men det visar i verkligheten inte var de två tingen sammanfaller och var de skiljer sej.

Till att börja görs det förstås alltför stort väsen av bankboken för att vara hälsosamt för vårt samvälde, och det är högst troligt att hälsoboken, genomförd under moderna förhållanden, snabbt skulle bli lika timid, lika snobbig och lika steril som den ekonomiska sidan av äktenskapet har blivit. I modernitetens moraliska atmosfär skulle de fattiga och de ärliga förmodligen drabbas värst om vi fäktar med hälsoböcker - precis som de gör när vi fäktar med bankböcker.

Men det finns en mer allmän aspekt: den verkliga poängen är skillnaden mellan de två. Skillnaden ligger i detta vitala faktum: att en penningstinn man vanligen tänker på pengar, medan en man vid god hälsa inte tänker på hälsa. Om den starke unge mannen inte kan visa fram sin hälsobok, är det av den helt enkla anledningen att han inte har någon. Han kan nämna någon extraordinär sjukdom han har, men varje hederlig människa förväntas göra det redan nu, vilket beslut som än följer på den kunskapen.

Hälsa är helt enkelt Natur, och ingen naturalist borde ha fräckheten att förstå det. Hälsa, skulle man kunna säga, är Gud; och ingen agnostiker har någon rätt att påstå sej känna honom. För Gud måste bland mycket annat innebära den mystiska och mångfaldiga balansen av allting, genom vilken de åtminstone är förmögna att stå rakt upp och uthärda; och alla vetenskapsmän som påstår sej ha uttömt ämnet den ultimata hälsan, kommer jag att kalla de mest underlägsna av alla religiösa fanatiker. Jag kommer att tillåta honom förstå galningen, för galningen är undantaget. Men om han säger att han förstår sej på den friska människan, så säger han att han känner Skaparens hemlighet.

För när du och jag än känner oss fullt friska, är vi helt oförmögna att räkna upp de delar som skapar denna mysteriösa enkelhet. Vi kan inte analysera en sådan frid i själen mer än vi i våra huvuden kan fatta hela det enorma och suddiga ekvilibrium genom vilket, med solar rytande som infernon och himlar tumlande omkring som bråddjup, han har hängt upp världen på ingenting. Vi drar därför slutsatsen att om inte den rashygieniska aktiviteten begränsas till monstruösa ting som manier, finns det ingen konstituerad eller konstituabel auktoritet som verkligen kan styra människor i ett fall där de i så stor utsträckning befinner sej på samma nivå.

När det gäller grundläggande mänskliga rättigheter kan ingenting vara ovanför Människan, utom Gud. En institution som påstår sej komma från Gud kan möjligen ha en sådan auktoritet, men detta är det sista anspråk som det vore sannolikt att rashygieniker skulle göra. En kast eller en profession som försöker styra människor i sådana fall liknar en människas högra ögas anspråk på att styra honom, eller hans vänstra bens anspråk på att springa iväg med honom. Det är galenskap.

Vi ska nu gå över till att diskutera huruvida det verkligen finns något i stil med rashygien att utföra, med all den glada förväntan vi kan ha kvar efter upptäckten att det inte finns någon som kan utföra det.

Den flygande auktoriteten (10)

En expert på sjukdomar kan existera, av den anledning vi redan har diskuterat när det gäller galenskap: för att experter bara kan uppstå utifrån exceptionella saker.

En parallell med vilken annan profession som helst kan klargöra poängen. Om jag anklagas för olaga intrång, kommer jag att fråga min advokat vilka av de lokala trottoarerna jag är förbjuden att promenera på. Men om min advokat efter att ha tagit sej an mitt fall bleve så exalterad att han insisterade på att bestämma vilka trottoarer jag skulle vandra på, eftersom han var samhällets vandringsrådgivare - då skulle den advokaten advocera förgäves. Om han insisterar på att promenera bakom mej genom alla landsbygdsvägar, och med sin promenadkäpp peka ut trevliga vägar och attraktiva genvägar, kommer jag lidelsefullt att vända mej mot honom och säga: "Sir, jag betalar er för er kunskap om ett visst pussel på latin och normandisk franska, som de kallar Englands lag, och ni har verkligen kännedom om den. Jag har aldrig haft något skäl i världen att anta att ni har kännedom om England. Om ni hade det, skulle ni lämna en människa ensam när han tittade på England."

Och som gränserna för advokatens speciella kännedom om promenerande, så är doktorns. Om jag faller över en stubbe och bryter benet, vilket är sannolikt nog, ska jag säga till advokaten: "Var snäll och hämta doktorn!" Jag ska säga det eftersom doktorn verkligen har en större kunskap om ett mindre område. Det finns bara ett visst antal sätt för ett ben att bli brutet på; jag känner inte till ett enda av dem och doktorn känner dem alla. Det finns något sådant som att vara expert på brutna ben. Men så länge de är obrutna, är ben en fråga om smak. Om doktorn verkligen har lagat mitt ben, kan han förtjäna en kolossal ryttarstaty på toppen av ett tidlöst mässingstorn. Men om han verkligen har lagat mitt ben, har han inte mer några rättigheter till det. Han får inte komma och lära mej hur jag ska promenera, för han och jag lärde mej det i samma skola: på dagis. Och det finns ingen större abstrakt sannolikhet för att doktorn ska promenera elegantare än jag än det finns beträffande frisören eller biskopen eller inbrottstjuven.

Det kan inte finnas en generell specialist; specialisten kan inte ha något slags auktoritet om han inte erkänner sin begränsning. Det kan inte finnas något som samhällets hälsorådgivare, eftersom det inte kan finnas något som en person som specialiserar sej på universum.

Den flygande auktoriteten (9)

Men den bestämda och diskutabla formen av allt detta summeras väl i frasen om "samhällets hälsorådgivare". Jag är säker på att de som talar så har nånting i sinnet som är större och mer upplysande än de andra två förslag vi har dryftat. De menar inte att alla medborgare skulle besluta, vilket bara skulle innebära den nuvarande vaga och dubiösa balansen. De menar inte att alla medicinskt utbildade skulle besluta, vilket skulle innebära en mycket mer obalanserad balans. De menar att man skulle kunna finna några få personer som hade en sammanhängande ordning och vision för en sund nation, liksom Napoleon hade en sammanhängande ordning och vision för en armé.

Det är kall anarki att säga att alla människor ska blanda sej i alla människors äktenskap. Det är kall anarki att säga att vilken doktor som helst kan mäta och välja ut vem som helst som han gillar. Men det är inte anarki att säga att några få stora rashygieniker skulle kunna stänga igen eller begränsa livet för alla medborgare, som barnflickor gör med en familj av barn. Det är inte anarki, det är tyranni; men tyranni är en användbar sak.

När vi frågar genom vilken process sådana människor skulle kunna väljas ut på ett säkert sätt, kommer vi åter tillbaka till det gamla dilemmat despotism, som betyder en person, eller demokrati som betyder personer, eller aristokrati som betyder favoriter. Men som vision är saken plausibel och t.o.m. rationell. Den är rationell och den är felaktig. Den är felaktig, helt bortsett från tesen att en expert på hälsa inte kan väljas ut. Den är felaktig eftersom en expert på hälsa inte kan existera.

Den flygande auktoriteten (8)

Alt detta presenterades kanske bäst av den distingerade doktor som skrev artikeln om dessa frågor i den sammansatta bok som herr Wells redigerade och kallade "Den Stora Staten". Han sa att doktorn inte längre skulle vara den rena omplåstraren av futtiga sjukdomar, utan, med hans egna ord, "samhällets hälsorådgivare." Detsamma kan uttryckas ännu skarpare och enklare med ordspråket att det är bättre att förebygga än att bota.

När jag kommenterade det, sa jag att det ledde till att man behandlar alla friska människor som om de vore sjuka. Författaren erkände att detta var sant, men la till att alla är sjuka. På vilket jag svarade att om alla är sjuka är alla hälsorådgivare det också och kan därför inte veta hur man botar detta minimum av sjukdom.

Detta är det grundläggande felet med hela den förebyggande medicinen. Att förebygga är inte bättre än att bota. Att hugga av en människas huvud är inte bättre än att bota hennes huvudvärk, det är inte ens bättre än att misslyckas med att bota den. Och det är samma sak om en människa är med i ett uppror, även om det är en morbid revolt. Att ta hjärtat ur henne genom slaveri är inte bättre än att lämna hjärtat i henne, även om du lämnar ett krossat hjärta.

Det är inte bara det att förebyggandet inte är bättre än botandet; förebyggandet är t.o.m. värre än sjukdomen. Förebyggandet innebär att bli invalid för livet, med den extra irritationen att må rätt bra. Jag vill be Gud, men verkligen inga människor, att bevara mej i alla mina verk.

Den flygande auktoriteten (7)

Vi rör oss nu från den rent individuella människan som uppenbarligen inte förtjänar förtroendet att utöva despotism mot sina grannar, inte ens om de är individuella medicinare, och vi börjar nu överväga huruvida rashygienikerna alls klart har spårat någon annan tänkbar offentlig auktoritet, någon apparat med stora experter eller stora undersökningar som man skulle kunna anförtro sådana risker för tyranni.

De är inte särskilt precisa angående detta heller. I själva verket är den största svårighet jag genomgående har när det gäller att komma på vad rashygienikerna föreslår, att de inte verkar veta det själva. En sorts filosofisk attityd som jag inte själv kan förknippa med mänskligt förnuft verkar göra dem riktigt stolta över dimmigheten i sina definitioner och ofullständigheten i sina planer.

Den eugeniska optimismen verkar generellt ha drag av den glittrande och förvirrade tillförsikt som är så vanlig på privata teatrar, att allt kommer att ordna sej längre fram på kvällen. De har antikens hela despotism, men inget av antikens dogmatism. Om de är beredda att reproducera inkvisitionens hemligheter och grymheter, kan vi åtminstone inte anklaga dem för att förolämpa oss med något av den täta och komplicerade tanke, den rigida och exakta logik som gjorde sinnena trångsynta under medeltiden. De har upptäckt hur man kan kombinera hjärtats förhärdelse med en tilltalande uppmjukning av huvudet.

Icke desto mindre: det finns en stor om än vag idé hos rashygienikerna, som är en ide, och som vi når när vi når det problem som rör en mer allmän övervakning.

Den flygande auktoriteten (6)

Hur det än är med den saken, påverkar det inte mitt argument. Jag nämner fallet med den starksinta variationen hos de monstruösa endast som exempel på de hundratals fallen av de individuella opinionernas omedelbara divergens så snart vi börjar diskutera vem som är lämplig eller olämplig när det gäller att föröka sej.

Om dr Saleeby och jag for iväg på en segregationsresa tillsammans, skulle vi skilja oss åt vid varje dörr, och om han hade tusen doktorer med sej skulle alla gå olika vägar. Var och en som har känt så många snälla och duktiga doktorer som jag har, vet att de skickligaste och klokaste av dem har en tendens att odla någon liten hobby eller halvupptäckt på egen hand, som att apelsiner är skadliga för barn, eller att träd är farliga i trädgårdarna, eller att många fler borde bära glasögon. Vi skulle begära för mycket av den mänskliga naturen om vi förväntade oss att de inte skulle vårda sådana spår av originalitet i ett hårt, tråkigt och ofta heoriskt yrke.

Men det oundvikliga resultatet av det, som vi ser av de individuella Saleebyarna, skulle bli att varje person skulle ha sin egen favorittyp av idiot. Varje doktor skulle bli galen på sin egen galning. Någon skulle hålla ögat på andäktiga kyrkoadjunkter, en annan skulle ströva omkring för att samla bullrande majorer, en tredje skulle terrorisera djurälskande ungmör, som skulle fly för honom med alla sina katter och hundar. För att inte hamna i ren bokstavlig anarki, tycks det därför uppenbart att rashygienikern måst finna någon annan auktoritet än sin egen medförda personlighet. Han måste, en gång för alla, lära sej den läxa som är svårast för honom och mej och för hela vårt fallna släkte - det faktum att han bara är: han själv.