Den flygande auktoriteten (1)

Det hände sej en dag att en ateist och en man stod tillsammans på en tröskel, och ateisten sa: "Det regnar". Varpå mannen svarade: "Vad regnar?" - en fråga som inledde ett våldsamt gräl och en varaktig vänskap.

Jag ska inte beröra några rubriker i dispyten, som utan tvivel inkluderade Jupiter Pluvius, Gender, Panteism, Noaks ark o.s.v., men jag ska återge den enda punkt där de två personer till slut uppnådde något slags överenskommelse. Den var att det finns något som en ateistisk litterär stil, att materialism kan uppträda i en människas blotta diktion, trots att han talar om klockor eller katter eller vad som helst som är vitt skilt från teologi.

Kännetecknet på den ateistiska stilen är att den instinktivt väljer det ord som ger intrycket att ting är döda ting, att ting saknar själ. Därför talar de inte om att bedriva krig, vilket betyder att vilja det; de talar om krigets utbrott, som om alla gevären smällde utan människor som rörde dem. Därför kommer de socialister som är ateister att inte kalla sin internationella medkänsla medkänsla; de kallar den solidaritet, som om Frankrikes och Tysklands fattiga låg tillsammans rent fysiskt som varor i handelsboden.

Samma marxistiska socialister anklagas för att förbanna kapitalisterna omåttligt, men sanningen är att de lämnar kapitalisterna ifred alldeles för lätt. För istället för att säga att de som anställer betalar lägre löner, vilket skulle kunna nåla fast dem vid något slags moraliskt ansvar, insisterar de på att tala om lönernas "stegring och fall", som om en vidsträckt silversjö av mynt alltid automatiskt gick upp och ner som det verkliga havet vid Margate. Därför talar de inte om reformer utan om utveckling, och de förstör sin enda ärliga och virila fras, "klasskampen", genom att tala om den som ingen vid sina sinnens fulla bruk kan tala om en kamp, genom att förutsäga dess slut och slutresultat precis som någon beräknar juldagens ankomst eller skatterna.

Och slutligen, därför (vilket vi ska se berör vårt speciella ämne här) undviker den ateistiska stilen i litteraturen alltid att tala om kärlek eller begär, vilket är levande ting, och kallar äktenskap eller samboskap "könens relationer", som om en man och en kvinna vore två träbitar som stod i en viss vinkel och attityd till varandra, likt ett bord och en stol.

Galningen och lagen (14)

Till sist: den litteräre galningen är annorlunda jämfört med alla andra personer vi diskuterat i detta vitala avseende: att han är den enda person som vi med slutgiltig tydlighet kan förklara som icke önskvärd. Han är nästan alltid olycklig själv, och han gör alltid andra olyckliga. Men det är inte så med den som bara är invalid.

Rashygienikern skulle troligen besvara alla mina exempel genom att ta upp fallet om att gifta in sej i en familj med lungsot (eller någon liknande sjukdom som de ganska säkert tror är ärftlig) och fråga huruvida inte åtminstone sådana fall är klara anledningar till rashygienisk intervention.

Tillåt mej att påpeka för dem att de ännu en gång rör ihop tankarna. Sjukdomen eller hälsan hos en lungsiktig kan vara ett klart och beräkneligt fall. Lyckan eller olyckan hos en lungsiktig är ett alldeles annorlunda fall, och det är fullständigt oberäkneligt. Vad är det för vits med att berätta för människor att de, om de gifter sej av kärlek, kan straffas genom att bli föräldrar till Keats eller föräldrar till Stevenson?

Keats dog ung, men han hade mer nöje under en minut än en rashygieniker får under en hel månad. Stevenson hade lungproblem, och det kan, för allt jag vet, ha varit möjligt för rashygienikerns öga att ana redan en generation tidigare. Men vem skulle utföra den illegala operationen: stoppandet av Stevenson? Att hejda ett brev fullt av goda nyheter, att konfiskera en korg full av presenter och priser, att hälla störtfloder av berusande vin i havet, allt detta är en blek jämförelse med rashygieniska åtgärder hos Stevensons förfäder.

Detta är emellertid inte den viktigaste poängen, när det gäller Stevenson handlar det inte bara om den njutning vi får, utan om den njutning han fick. Även om han hade dött utan att ha skrivit en rad, skulle han ha haft mer glödhet glädje än de flesta människor får.

Ska jag säga om honom, som jag är skyldig så mycket: "Låt den dag förgås i vilken han var född!" Ska jag be att den dagens morgonstjärna ska mörkna och att dagen inte ska få räknas bland årets dagar, eftersom den inte stängde till porten från hans moders kved? Jag avböjer med all respekt; likt Job vill jag lägga handen över munnen.

Galningen och lagen (13)

Eftersom jag i detta kapitel vill begränsa mej till den primära poängen om den enkla existensen av förnuft och galenskap, ska jag inte låta mej ledas längs någon av de attraktiva stigar som öppnar sej här. Jag ska bemöda mej om att ta itu med dem i nästa kapitel.

Här begränsar jag mej till en slags slutsats. Anta att en människas strupe har blivit avskuren, helt snabbt och plötsligt, med en bordskniv vid ett litet bord där vi sitter. Hela den civila lagstiftningen bygger på antagandet att vi är vittnen, att vi såg det, och om vi inte vet något om det, vem gör det då?

Anta nu att alla vittnen kom i gräl om grader av sikt.

Anta att en sa att han hade haft med sej sina läsglasögon istället för sina vanliga glasögon, och att han därför inte såg mannen falla tvärs över bordet och täcka det med blod.

Anta att någon annan sa att han inte kunde vara säker på att det var blod, eftersom en lätt färgblindhet var ärftlig i hans familj.

Anta att en tredje sa att han inte kan svära inför en upplyft kniv, eftersom hans optiker säger att han är astigmatisk, och att vertikala linjer inte påverkar honom som horisontala gör.

Anta att en annan säger att prickar ofta har dansat framför hans ögon i helt fantastiska kombinationer, av vilka många var mycket lika en gentleman som skär av en annan gentlemans strupe vid middagen.

Alla dessa saker refererar till verkliga erfarenheter. Det finns sådant som myopi, det finns sådant som färgblindhet, det finns sådant som astigmatism; det finns sådant som att byta skepnad medan man svimmar framför ögonen på folk.

Men vad skulle vi tro om ett helt middagssällskap som inte kunde ge något förutom dessa högvetenskapliga förklaringar när det hittades tillsammans med ett lik? Jag antar att det bara finns två saker vi kunde tro: antingen att de alla var berusade, eller också att de alla var mördare.

Och ändå finns det ett undantag. Om där fanns en man vid bordet som var erkänt blind, skulle vi inte ge honom tvivlets fördelar? Skulle vi inte helt ärligt känna att han var undantaget som bevisade regeln? Själva det faktum att han inte kunde ha sett skulle påminna oss om att de andra människorna måste ha sett. Själva det faktum att han inte hade några ögon måste påminna oss om ögon. En människa kan vara blind, en människa kan vara död, en människa kan vara galen.

Men jämförelsen är med nödvändighet svag, när allt kommer omkring. För det är galenskapens själva essens att vara olik allt annat i världen - vilket kanske är orsaken till att så många visare människor än vi har spårat den hos varandra!

Galningen och lagen (12)

Kort sagt, om inte kaptener ska tillåtas köra skepp på grund och sedan säga att himmelen är den enda sanna hamnen, om inte domare ska tillåtas att släppa mördare lös och efteråt förklara att mördaren på det hela taget hade gjort gott, om inte soldater ska tillåtas att förlora fältslag och sedan påpeka att den sanna äran står att finna i förödmjukelsens dal; om inte kassörer ska råna en bank för att ge den reklam; eller tandläkare tortera människor för att ge dem en kontrast till deras bekvämligheter; om vi inte är beredda att släppa loss alla dessa privata föreställningar tvärs emot den allmänna och accepterade meningen om liv eller säkerhet eller överflöd eller lycka - då är det klart som korvspad att ingen vetenskapsman får tillåtas mickla med den allmänna definitionen av galenskap. Vi kallar på honom för att berätta för oss var den inträffar eller när den inträffar. Vi kunde inte göra så om vi inte själva hade gjort klart för oss vad den är.